tialachan

- Alexandra Burke ft. Erick Morillo.

 

Den senaste veckan har gått åt till att läsa, sola, spela The Sims 2 och läsa Syndromet, samt att cykla, gå eller dansa (+träna). Jag dansar en av examinationerna i balett från i våras, har fastnat för den som vi gjorde i åk1-klassen. Har en videoinspelning av den och kvällskurs-examinationen som jag dansar för mig själv ute på altanen. Inte själva examinationen i sig utan själva materialet är inspelat för att vi skulle kunna öva på det inför examinationerna. Det har jag gjort nu i nästan en vecka. Känner mig lika dålig som när jag började, men börjar få lite känn på ryggen igen som jag hade när jag slutade dansa för terminen (då alla teoretiska examinationer satte igång). Har varierat mellan att gå och cykla en mil om dagen, idag gick jag, vilket tog mycket på kroppen. Jag vet inte vad jag gjorde men kroppen var helt slut när jag kom hem, så det kan nog ha varit så att jag hade ett snabbare gång-tempo idag än annars. Det är inte riktigt en mil, vägen som jag går. Det är kanske runt 9 km, eller 9,9 km. Inte riktigt en mil, alltså, så därför tar det bara en halvtimme att cykla runt.

 

Nu behövde jag egentligen inte byta stycke, men jag misstänker att texten blir ganska mastig att läsa om jag skriver det i ett enda långt stycke, så delar det i två istället. Jag har kommit på att när jag cyklar så tränar jag konditionen, pulsen (flåsar som en hund i uppförsbackarna), men när jag går så tränar jag inte konditionen alls. Jag gick i ett väldigt snabbt tempo (eller det kändes snabbt) och var inte alls särskilt andfådd. Tanken som uppstår när jag skrivit detta är att jag inte gick tillräckligt fort, haha. 

 

 

Den här boken jag läser, Syndromet, är mycket, mycket spännande. Såhär låter handlingen som skrivits på baksidan av boken:

 

"En lovande ung forskare vid ett forskningsinstitut i Zürich har just lämnat in sin sista rapport när han utsätts för ett ohyggligt psykologiskt experiment.

  En förförisk ung kvinna anländer till Florida, där hon från sitt hotellfönster kallsinnigt skjuter ihjäl en rullstolsbunden man och kort därefter tar sitt eget liv.

  En psykolog som hjälper patienter att konfrontera bortträngda trauman genom hypnos kämpar med sina egna, djupt dolda demoner.

Mellan dessa skenbart skilda händelser blottas successivt ett olycksbådande samband. Spåren leder till en vetenskapsman som i ett utstuderat ont syfte utför skrupelfria experiment på den mänskliga hjärnan.

  Den avgörande frågan lyder: tänk om du inte är den du tror dig vara? Och om du bakom väggen av falska minnen som utgör din identitet har ytterligare en uppsättning av minnen - så fruktansvärda att det är säkrast för alla att de aldrig kommer till ytan ..."   

 

Prologen, det allra första kapitlet i boken, handlar om den unga forskaren i Zürich, och var rätt brutalt mot slutet. Jag trodde först inte att jag skulle våga läsa vidare, men det som kom efteråt var rätt ytligt vilket var bra just för att jag skulle våga läsa vidare (tror jag). Sedan mötte man den förföriska unga kvinnan, Nicole Sullivan, Nico eller Nikki. Därefter, genom henne, möter man psykologen Jeffrey Duran som lider av agorafobi (fobi för offentliga platser).

 

Mycket bra bok, har inte läst klart den än, har ca 100 sidor kvar (av 500), och det händer mycket. Den är helt klart läsvärd, även fast att man i början undrar vad det hela har med psykologiska experiment att göra, men när saker och ting börjar rulla så kan man inte lägga ifrån sig boken. Jag har i princip sträckläst i två dagar (därav 100 sidor kvar) så jag är helt fängslad av den. På ett sätt vill jag inte att den ska ta slut, för då är den ju - ja just det - slut! Ungefär som med alla böcker jag läser. Det tar ett tag innan jag kommer in i dem, och när det sker går det inte att dra mig ur dem.

 

Mitt smeknamn är numera, utsett av mig själv, "Eremit-Jenny". Jag och Ewelina har bildat Eremitklubben och vi ska eremita tillsammans när vi är tillbaka i Piteå. Jag skrattar för mig själv när jag skriver detta och tänker på Ewelina. Jättekul!

 

Det är bara (bläddrar i kalendern)... 4 veckor kvar tills jag återvänder till Piteå, 2 veckor tills jag åker till Vallarnas med mamma och 3 veckor tills jag åker till Stockholm för att dansa på Balettakademien. Och så fyller jag ju år däremellan. Ja just det, det hade jag nästan (nästan) glömt.

 

Puss <3